Utestängd

 I natt har jag sovit så himla gott. Stängde dörren till sovrummet när jag for och sova. Kattorna var därmed utestängda och jag fick ha sängen för mig själv. De stod och krafsade bakom dörren en stund men gav ganska snart upp.
Egentligen har jag inget emot att de sover med mig, men då ska de ligga  i fotändan eller på sidan av sängen. Som det nu har varit den sista tiden så har de sträckt ut sig alldeles för mycket, helst så nära/på mig som möjligt.  Jag har inte kunnat svänga mig hur jag velat utan att "krocka" med en katt. Varmt har det blivit också eftersom jag inte kunnat lyfta på täcket.  Varje natt har jag känt av irritationen, då blir sömnkvaliten därefter.
Men som sagt i natt kunde jag ligga på längden och tvären (om jag velat) utan minsta lilla motstånd.

                                                                             

Rosa vill sova nära.

   

Pa to ta na kako?

 Dialekter är intressant tycker jag. Det hörs varifrån man kommer, eller i alla fall ditåt. Man kan ha en blandning av dialekter så det kan vara svårt att riktigt höra exakt ibland.

Det finns de som skäms för sin dialekt och försöker prata "finare". Det var tydligen så de tänkte de föräldrar som ville att jag INTE skulle prata dialekt med dagbarnen när jag jobbade som familjedagvårdare. 

Min modersdialekt är den samma som humorgruppen KAJ pratar och sjunger på, alltså (Oravais) Vörådialeken. Den har jag aldrig försökt dölja. Inte ens när jag bodde i Umeå i 15 år. Jag pratade dialekt med föräldrar och bror även om kompisar var med. Men det var så irriterande för de trodde att vi pratade finska.
Och när man pratade sverigesvenska så blev somliga  så förvånade att man kundeså bra svenska fastän man kom från Finland. Att det finns människor i Finland som har svenska som modersmål hade/har de ingen aning om. 

En kul grej var att en kompis farföräldrar pratade bondska som pratas inåt landet i Västerbotten. Den dialekten påminner mycket om Oravais/Vörå dialekten, så vi förstod varandra så bra.

Det här med finladssvenska/finnar/finländare verkar vara svårbegriplipligt för en del. Men med alla inlägg och intervjuer kanske det börjar klarna. Man kan faktiskt prata svenska fastän man bor i Finland, och de flesta pratar också finska.
Där känner jag mig lite som en outsider.  Man började lära sig finska i 4:e klass och min familj flyttade till Sverige efter 3:an. Kom sedan tillbaka till Finland som 25 årig tvåbarnsmamma som hade skoltiden i Sverige (utan finska) bakom mig. Anmälde mig till en intensivkurs i finska någon gång på - 90 talet, men fick nog ge upp. 
Som tur är kan man ta till engelska. Yngsta dottern blev opererad som baby på Uleåborgs universitetssjukhus. Där gick allt på finska så det fick bli engelska för mig. Men de där medicinska termerna  hade man inte lärt sig på engelska lektionerna varken på Västtegskolan, Tegs Centalskola eller Östra Gymnasiet som jag gått på.

Pa/brukar, To/du, Ta/ ta,  Na/någon, Kako/kaka.

                                                                      

                                                       

                         
                                                                                                                                                       

25 mars

Nu har det gått ett tag igen sedan jag skrev. Men det känns ibland som det blir lite tårta på tårta med alla inlägg. På mitt Instagramkonto skriver jag och lägger upp bilder, så också på fb. 

Något jag inte skrivit eller lagt upp någon annanstans i dag. 25 mars för 36 år sedan (1989) var det påskafton. Jag väntade mitt tredje barn, det är därför jag vet att det var påskafton då, av uppdateringar bakom foton.

Vi har haft fina dagar den senaste tiden. Jag går mina dagliga promenader. Har som mål att nå 100 km/månad. Promenadrundorna försöker jag variera så det inte blir så enformigt.

Att sticka är ett av mina stora intressen, men just nu har jag inget på gång. Det kan ge mig lite ångest. Behöver ha något att lägga händerna på som känns meningsfullt.
Läsning hör också till min vardag, alltid en lånebok på gång. 

I natt hoppas jag på en skön sömn. Senaste natt hade jag en av mina kattor med mig när jag lade mig för att läsa. Hon ville vara så gosig och sov nära.  Sedan när jag släckte och skulle sova gick hon iväg. Ok tänkte jag. Men det dröjde inte länge förrän hon kom tillbaka och hoppade upp i full  fart och stod och trampade på mig. Lade sig sedan till ro ett tag tills proceduren uppenbarade sig om och om igen.
När det äntligen var dags för mig att stiga upp så sov hon vidare . Inte förrän vid 16-tiden ville hon ut och kissa. 
Nu har jag bestämt att jag inte ska låta någon katt sova med mig i natt. Känner för  en ostörd sömn, efter allt trampande.

                                                                                          

Här satt jag och skrev detta inlägg.

                                                                          

Lördagen 1 febrari 1975...

 ...var det regnigt och snöslask i Umeå. Orsaken till att jag vet/minns det är att den dagen flyttade jag och min pojkvän till vår första lägenhet. En jättemysig tvåa på 65 kvm, brutet tak och parkettgolv. Den skulle kanske behövt ytrenovering, men den fick vi vänta på i två år. Till lägenheten hörde gårdkarlssyssla med allt som det medför.

 Vi hade inga möbler att flytta, dem hade blivit ditkörda av möbelfirman vi handlat av. Men vi hade nog prylar att köra ändå för jag hade köpt under några år nästan allt som  behövs i ett hushåll. Jag hade kartonger överallt i mitt flickrum så man knappt kunde röra sig där.

Jag drömmer ibland om den lägenheten. Själva huset har ett rivningshot över sig. Det är någon som vill bygga ett femvåningshus där. Grannarna överklagar, så vi får se vad som händer.

                                   

Ett sparsamt möblerat första hem. Som synes delade vi
på sysslorna 😊 har inga foton från själva inflyttningsdagen,
bara från när vi var installerade.

                                       

Den där rönnen tyckte vi inte om på
hösten, med alla sina löv som skulle räfsas.

                                        

Från ett av vardagsrumsfönstren hade vi
utsikt över Umeälven och stadskyrkan.

                                      

Ljudlöst är skönt

 I början på december i fjol satte jag min telefon på ljudlöst för att inte bli störd under en middag. Glömde att lägga på ljudet tillbaka direkt efteråt, när det var ok att bli störd 😉 

Det gick några dagar som var otroligt tysta och sköna. Inga aviseringsljud av något slag, inga ringsignaler.
Nu har det snart gått två månader och ljudet  är fortfarande avstängt, och kommer så att förbli.

                                                           ----------------

Vintern hittills har inte varit så kall att det gått att frysa islyktor eller sådant som bilden nedan.
Här är det nejlikor. Jag har också testat att frysa, julstjärnor, rosor och tulpaner. Alla blev lika fina. Det behöver vara kallt en  längre period om det ska vara någon vits att försöka frysa. Och det har det som sagt inte varit ännu denna vinter.
                                                                               

                                                                                          

Gammal bild

 Jag har så många bilder sparade så egentligen skulle jag inte behöva fota något nytt på ett ba tag.
Nu ska jag kolla vad jag hittar för intressant.
Sådär jätteintressant var det ju inte, men här fick jag se att min laptop är från januari 2015, alltså tio år nu.
Många har  förnyat många gånger om, men här kör jag på med min gamla. Den håller så länge den håller. Jag hade problem i höstas, då den inte alls var i funktion. Men felet åigärdades och nu jobbar den på igen 👍 

Här höll jag på att köra in 
min nya laptop 😊

Hey!

 Av flaggräkingen att dömma så är det många "over there" som läser min blogg. Det är roligt att ni finner något i mina vardagliga funderingar. 
Det här var ett speciellt inlägg till er. I love yuo 💓

Sköna söndag

 Inte vet jag om söndagarna är lika sköna nu som de var när man jobbade. Som pensionär är alla dagar lika sköna. Lördag hela veckan liksom...
Fint väder ute i dag, solen skiner, fåglarna kvittrar och + 3 grader. Det är bara så perfekt om det inte vore för halkan. Jag for på min dagliga promenad i går eftermiddag. Men gick inte så  långt som jag brukar för även om jag hade dubbskor och det var sandat bra (inte överallt) så kändes det osäkert under fötterna. Tror att jag håller mig inomhus i dag och inväntar bättre tider/före. I morgon ser det ut att bli minusgrader, då blir isytan lite mindre hal.

Jag får ägna mig åt att sticka i dag i stället. Har snöat in mig på vantar nu. Det är lite lustigt, vet inte om det bara är jag som fungerar så eller om det är vanligt. När jag har stickat t ex ett par vantar så måste jag genast sticka ett par till, tills jag har ett lager. Samma gäller allt som jag stickar, sockor, tröjor.
För två veckor sedan fick jag önskan om ett par vantar. Nu är jag igång på tredje paret. Jag kör väl på tills jag ledsnar (el har lagret fullt 😄 
Annars så är jag frestad att sticka en islandströja igen, har bara stickat två hittills. Men vad ska jag göra med alla tröjor? 

Nu dags att göra lite lunch. 

Två par Strömsövantar. Tredje paret på stickorna, är inte
Strösövantar.

Bara för att...

 ...det funkade  så bra att blogga på telefonen så måste jag lägga in en "kvällens bild". Uterummet myser för sig själv. 

Testar

 Jag har aldrig tidigare skrivit ett inlägg på telefonen. Tycker det är så pilligt och smått. Jag vill helst använda datorn med en skärm så man inte behöver använda förstoringsglas. Men nu sitter jag här och testar, kisar och försöker.  Kan med detsamma testa att få in en bild 😏 Allt på en gång liksom.

Luna har läget under kontroll.

Och funkar verkar det göra. Jag är alldeles överväldigad 👍👏