Ända sedan min farmor dog 1980 har jag varit en flitig ljuständare på gravgården. Jag tycker det är en sån fin tradition att man tänder ljus för att hedra minnet av den avlidne, och då inte bara på Allhelgona, utan när man känner för det. Nu så här vintertid när det är både kallt och mycket snö (endast huvudgångarna på gravgården skottas) är det inte så trevligt att stå och öppna en 5-6 lyktor som är kalla och isiga och sedan försöka få ljus att brinna med stelfrusna händer.
Så istället tänder jag en lykta här på gården som får brinna för de nära och kära som jag saknar, och den brinner nonstop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar