Blåkulla

"Varje år vid påsk fick de som var bosatta i närheten av Skatas-berget vara med om något underligt. Det hördes rop, skrål och skrän från berget och eldar lyste över skogstopparna i mörkret. Efter många år av oljud vid påsktiden var det någon som tog sig för att gå dit och se efter vad det var. När han inte kom tillbaka började de andra undra hur det var fatt. När oljudet var slut och det hade blivit lugnt, for några dit för att söka efter honom. Till slut fann de honom nedanför berget död, med nacken avbruten.
Det här hände i flera år , ibland kom någon tillbaka levande men de hade mist sitt förstånd, och kunde inte tala eller förstå  vad man frågade dem.
Men till slut ett år var det en ung och orädd dräng som sa att det här skulle han klara. Han skulle ta reda på vad det var som försiggick på berget. Sagt och gjort, när han for tog han med sig en trefotad gryta, till vad visste ingen. När han närmade sig platsen därifrån oljudet kom, satte han den trefotade grytan på huvudet och smög sig närmare till en bergsskreva därifrån han hade bra utsikt över vad som hände på berget. Det han såg var en massa kvinnfolk som dansade, skrattade och hojtade i högan sky.  Kaffe dracks och kanske annat också.
Då såg han mitt i allt en karl i kvinnfolkshopen. När han tittade närmare, såg han till sin förskräckelse, att karlen hade bockfot och då förstod han att det var en hop med påskhäxor som var samlade här med fan själv, som gästade dem.
Han blev så häpen och skräckslagen att han ropade till och då såg fan honom, rusade mot honom med utsträckta händer för att ta tag i hans huvud och vrida nacken av honom. Fan fick tag i trefotingen som drängen hade på huvudet och vred om.
Då sprang drängen för  allt vad han var värd och fan stod där med grytan i händerna.
Drängen kom tillbaka springande andfådd och uppjagad. Efter att han lugnat ner sig kunde han tala om för de andra vad han hört, sett och varit med om. Då förstod folket att berget de bodde nedanför var Blåkulla."

Efter att alla barn och barnbarn hade fått höra farfars fars berättelser trodde de att berget helt säkert hette Blåkulla. Därav namnet Blåkulla som berget ännu i dag kallas.

Jag är barnbarnsbarn till historieberättaren och minns honom ganska bra, var 6 år när han
dog, i en ålder av 94 år.
Bodde vid Blåkulla när jag var barn, där var det bra backar att åka kälke i och bygga kojor. Många fina minnen från Blåkulla har jag, däremot hörde jag aldrig några andra rop, skrål och skrän än de som kom från oss när vi lekte, inte ens i påsktider.
Men tyckte nog det var lite skrämmande  mörka höstkvällar, när vi brukade ta genvägen över Blåkulla till föräldrarnas bekanta...  men alla ställen är väl skrämmande då.