Så är måndagen snart förbi. Jag tycker att bara man passerat måndagen så säger det bara klick så är det fredag. Jag har haft barn i huset klockan runt i dag, något som jag inte hade i mina beräkningar. Men som mormor har man inga undanflykter, det är bara att ställa upp (känns det som)
Ja, ja...jag vet att man kan säga nej. Men jag tycker att man kan hjälpa till om man kan, så länge man kan. Det egna livet kan man leva sedan (med lite tur ;)
Min mamma sa aldrig nej om jag behövde barnpassning, och det är jag evigt tacksam för. Så jag kör liksom samma stil och ställer upp. Och jag vill att barnbarnen ska känna sig välkomna och älskade här hos mig.
Jag hade min farmor som jag gick till och var hos bittida och sent. Jag hade bara typ 40-50 m att gå från vår bro till farmor och farfars bro. Så mysigt att sitta hos farmor och "diskutera". Farmor lärde mig sticka, mina första vantar stickade jag hos henne och då var jag inte gammal. Det är väl något liknande jag försöker få till med mina barnbarn. Min mormor hade jag av förklarliga skäl inte lika bra förhållande till eftersom det skiljde 90 km mellan oss. Vi träffades inte så ofta så vi fick aldrig ett nära förhållande. På den tiden flängde man inte på som man skulle haft eld i baken, och om man inte hade bil stannade man hemma.
Jag hade önskat att min farmor fått leva lite längre. Både hon och jag sörjde över det att min familj flyttade till Sverige. Besöken tillbaka till hembyn 1-2 ggr/år var en höjdpunkt för både henne och mig. Att jag skulle flytta tillbaka till hembyn efter 15 år såg farmor fram emot. Tyvärr ville ödet annorlunda. Bara tre veckor efter att jag och min familj som bestod av man och två döttrar på 3,5 år och 2 månader flyttat fick farmor en hjärnblödning och avled.
Lite snopet kändes det, när vi äntligen kunde fått tid att umgås mera. Men hon hann i alla fall uppleva att bli gammelfarmor x 2.
Ja, ja...jag vet att man kan säga nej. Men jag tycker att man kan hjälpa till om man kan, så länge man kan. Det egna livet kan man leva sedan (med lite tur ;)
Min mamma sa aldrig nej om jag behövde barnpassning, och det är jag evigt tacksam för. Så jag kör liksom samma stil och ställer upp. Och jag vill att barnbarnen ska känna sig välkomna och älskade här hos mig.
Jag hade min farmor som jag gick till och var hos bittida och sent. Jag hade bara typ 40-50 m att gå från vår bro till farmor och farfars bro. Så mysigt att sitta hos farmor och "diskutera". Farmor lärde mig sticka, mina första vantar stickade jag hos henne och då var jag inte gammal. Det är väl något liknande jag försöker få till med mina barnbarn. Min mormor hade jag av förklarliga skäl inte lika bra förhållande till eftersom det skiljde 90 km mellan oss. Vi träffades inte så ofta så vi fick aldrig ett nära förhållande. På den tiden flängde man inte på som man skulle haft eld i baken, och om man inte hade bil stannade man hemma.
Jag hade önskat att min farmor fått leva lite längre. Både hon och jag sörjde över det att min familj flyttade till Sverige. Besöken tillbaka till hembyn 1-2 ggr/år var en höjdpunkt för både henne och mig. Att jag skulle flytta tillbaka till hembyn efter 15 år såg farmor fram emot. Tyvärr ville ödet annorlunda. Bara tre veckor efter att jag och min familj som bestod av man och två döttrar på 3,5 år och 2 månader flyttat fick farmor en hjärnblödning och avled.
Lite snopet kändes det, när vi äntligen kunde fått tid att umgås mera. Men hon hann i alla fall uppleva att bli gammelfarmor x 2.
 |
| Farmor och jag . Här är jag 4,5 år 1959 |
 |
| 18 år senare, 1977. Farmor och min förstfödda dotter. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar