Nästan lite skrattretande

Jag har varit ensam  kvinna på täppan  i lite över 20 år. Jag har gjort allt själv  som behövs när man har hus och trädgård. Men det finns en sak som jag inte rår på, det är den här lampkupan i hallen. Det  finns en likadan i vindfånget men den har jag inget problem med.

                                                                                           
                                                                                   

Som tur är så har lampan inte behövts bytas så många gånger under de 20 åren. Men när det behövts har jag haft väldiga problem. Senast gick lampan sönder i början på mars och ännu har jag inte lyckats vicka loss kupan. I går bar jag köksbordet dit under för att stå stadigt, men icke. Den sitter som gjuten. Det enda jag fick var blåmärken på armarna efter att jag lyft det tunga köksbordet.
Jag har klarat av så mycket svårare saker än detta så det känns som man inte vet om man ska skratta eller gråta, när en sådan som man tycker enkel sak ska kännas omöjlig.