En solskenshistoria

Jag cyklade till motionsspåret, lämnade cykeln olåst eftersom jag inte hade någon nyckel med mig. Gick min runda, när jag kommer och ska ta cykeln är den låst. Börjar bokstavligen koka inombords för att någon måste jävlas på det viset, det var bara att knalla iväg hem och hämta nyckeln.
När jag gått en bit i skogen träffade jag på två pojkar i 10-års åldern som höll på med ett kojbygge. Frågade om det var de som låst cykeln, den första nekade och skyllde på sin kamrat, och kamraten erkände. Jag la ut lite text om att man kan låta andras cyklar vara ifred och bla, bla, bla...jag var tillräckligt arg för att hålla en bra utläggning.
Den "skyldige" ropade förlåt och så började han springa. Jaha, tänkte jag, nu ska han springa hem till mamma och berätta att en tant är jättearg på honom.
Men icke...han kommer springande mot mig, och säger: "Jag vet vad man ska göra när man varit dum."
  Jag får världens bamsekram och så säger han "Förlåt, jag menade inget illa. Låste cykeln så att den inte skulle bli stulen."
Mållös är bara förnamnet vad jag blev. Orden som fanns/funnits i min mun blev som en klimp gröt.
Tror aldrig jag varit med om något liknande förut.

Berömde honom  för att han vågade erkänna och även be om förlåtelse...