En vardaglig fundering

Hejsan!
Nu har jag hittat hit igen.  Tre orsaker till att jag inte har varit här på ett bra tag.
Jag har inte haft någon lust alls att blogga en lång tid.  Min dator gav upp i höstas och var ur funktion ända tills i början på detta år. Och sedan när datorn väl var igång igen så hade jag helt kommit av mig bloggandet. Egentligen borde jag avsluta, men det känns ändå inte helt okej. Vill nog ha möjigheten att gå in och skriva några rader.

Nu tänkte jag skriva några rader. Vardagliga funderingar heter min blogg så det får bli en fundering från i går.
Åren 1975 - 1976 var jag inhoppare som hemsamarit åt Umeå kommun. Ordet hemsamarit beskriver vad det går ut på, att hjälpa i hemmet. Jag fick ett namn, adress, dag och tid till en klient som behövde hjälp av olika slag. Det kunde vara matlaning, städning, handla, hjälpa med bad m m. Beroende på vilken hjälp klienten behövde hjälp med så var det 1 - 2 timmar som gällde. Mest var det åldringar, men kunde också vara yngre personer som behövde hjälp med de dagliga sysslorna. Somliga hade 1-3 besök/vecka och vissa 1/vecka.
Jag rörde mig på Teg, Böle, Ön och Alvik. 

Det blev mycket kaffedrickande också, de var så tacksamma för hjälpen och ville så gärna bjuda på kaffe innan jag for iväg till nästa. Hade många gånger velat tacka nej men de ville så gärna prata och umgås en stund. En del hade redan dukat fram kaffe och bulle/smörgås när jag kom. Då började vi med den sociala biten. 
Sommaren -76 var jag semestervikarie och hade fulla dagar. Jag var 21 år och gravid med mitt första barn. Många av de gamla tanterna tyckte att jag var alldeles för ung (och smal) för att få barn Och så funderade de om pappan till barnet var att lita på. Jag försäkrade att så var fallet. Vi var förlovade och bodde ihop.
"Ni gifter väl er innan barnet kommer" fick jag ofta höra. Det gjorde vi inte...först när andra barnet var på väg tre år senare.

Då när jag var hos klienterna och de kunde ta sin dag som den kom tänkte jag att när den dagen kommer för mig ska jag njuta till max. De verkade ha så sköna dagar, förutsatt att de var något så när friska. 
 Jag hade ju ännu mer än 40 år kvar att jobba.

Men i går slog mig tanken att några av mina klienter då, var i samma ålder som jag är nu. De hade drabbats av olika sjukdomar som gjorde att de behövde hjälp i vardagen.

Nu kan även jag ta dagen som den kommer, och ännu klarar jag mig utan hemsamarit. Men det kan ändras snabbt, ingen vet hur morgondagen ser ut.

Så här såg en arbetsorder ut.
 Jag har alla 41 sparade.