Doftminne

Ett lass oljegrus har tippats av på vägen nedanför mitt hus. En  söndrig väg ska repareras. Men alltså jag kan nästan inte vara ute   och känna doften utan att  börja känna lite ångest.
Den doften påminner om augusti 1965. Vi hade flyttat till Sverige, vilket jag var en stor motståndare till. Jag hade just börjat i 4:an i skolan och det  kändes fruktansvärt. Att bli kallad finnjävel och utskrattad när jag  uttalade sje- och tj-  orden annorlunda. Jag skulle hellre dött än att behöva uttala talet 27 på mattetimmen. Och en lärarinna som var annat än snäll. Jag längtade tillbaka hem till byn i Österbotten,  där jag hade mina kamrater och inte behövde tänka på hur man skulle uttala orden.

Jo, det som jag förknippar de där minnena med är att just vid den där tidpunkten så lades det asfalt på vägar nära skolan. Varje morgon när jag gick med ångesten upp till öronen kände jag doften av asfalten och likaså hela dagen i skolan. Minns att det var varmt så fönstren i klassrummet stod öppna hela dagarna så doften kom in.


Det har gått 51 år och de hemska (doft)minnena sitter kvar, hujedamej.