Det verkar vara "lag" på att man planterar penseér på gravarna till att börja med på våren. Visst är de fina då och köldtåliga är de ifall det blir ett bakslag och blir någon minusgrad nattetid. Jag har följt grupptrycket och planterat penséer själv på de gravar jag sköter. Men det var nog sista gången jag gjorde det, hädanefter planterar jag sådant jag tycker är snyggt och som håller sig längre än till midsommar. Det blir liksom mindre onödigt arbete på det viset. I dag har jag plockat bort alla nervissnade penséer från de fyra gravar jag sköter. Kvar är den Margurit jag planterade i mitten och som vuxit sig stor och fin. Jag fick höra: "Men att du vågar plantera en sådan, tänk om det kommer en köldknäpp". Det gjorde det nog också, men den klarade sig.
I fjol planterade jag Stjärnöga, även om jag blev avrådd i blombutiken. Och den klarade någon minusgrad och växte sig så stor och fin att man knappt såg vad som stod på gravstenen ännu i oktober när det var dags att iordningsställa för vintern. Penséerna däremot hade tackat för sig för länge sedan.
Varför plantera i omgångar när det räcker med en gång?
I fjol planterade jag Stjärnöga, även om jag blev avrådd i blombutiken. Och den klarade någon minusgrad och växte sig så stor och fin att man knappt såg vad som stod på gravstenen ännu i oktober när det var dags att iordningsställa för vintern. Penséerna däremot hade tackat för sig för länge sedan.
Varför plantera i omgångar när det räcker med en gång?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar