I dag har jag räfsat löv för sista gången, och jag menar faktiskt sista. Jag kommer inte att hålla i en räfsa igen förrän till våren. Visst finns det löv kvar, men nu får maskarna ta resten. Är så otroligt less på allt vad lövräfsande heter så det är inte klokt. Jag fick ihop fem packade skottkärror i dag, så med de tidigare så har de blivit 25 skottkärror allt som allt. Det är mycket löv det, oj oj.
Redan onsdag och första veckan efter semestern börjar gå mot slutet. Det är underligt det där när man är ledig så känns det som man absolut inte vill börja jobba igen. Men när man jobbat två tre dagar så har man nästan glömt att man varit ledig.
Annars har de här dagarna varit lite jobbiga. Det yngsta dagbarnet som hade börjat vänja sig vid stället och blivit lugnare, har fått något slags bakslag nu när hen varit ledig en hel vecka.
Det enda som hjälpt är att jag suttit med hen i famnen. Lite svårt det där när det finns tre andra barn. Det ska klädas på och av, matas, och bytas blöjor. Och så länge jag ägnar tid åt något annat barn så vrålskriker den lilla. Det är ingen vanlig gråt utan något mycket värre, t o m kattorna blir rädda.
Jag tycker hen borde inte kommit av sig så där på en vecka, men är man liten och mamis så är en vecka alldeles tillräckligt länge.
Lite tar det nog på nerverna måste jag erkänna.
Ett foto från oktober i fjol. Har inte tagit fram reflexvästen ännu, bara hängt på mig en reflex när jag gått på promenad. Men det är nog dags nu...kanske pannlampan också 😃
Redan onsdag och första veckan efter semestern börjar gå mot slutet. Det är underligt det där när man är ledig så känns det som man absolut inte vill börja jobba igen. Men när man jobbat två tre dagar så har man nästan glömt att man varit ledig.
Annars har de här dagarna varit lite jobbiga. Det yngsta dagbarnet som hade börjat vänja sig vid stället och blivit lugnare, har fått något slags bakslag nu när hen varit ledig en hel vecka.
Det enda som hjälpt är att jag suttit med hen i famnen. Lite svårt det där när det finns tre andra barn. Det ska klädas på och av, matas, och bytas blöjor. Och så länge jag ägnar tid åt något annat barn så vrålskriker den lilla. Det är ingen vanlig gråt utan något mycket värre, t o m kattorna blir rädda.
Jag tycker hen borde inte kommit av sig så där på en vecka, men är man liten och mamis så är en vecka alldeles tillräckligt länge.
Lite tar det nog på nerverna måste jag erkänna.
Ett foto från oktober i fjol. Har inte tagit fram reflexvästen ännu, bara hängt på mig en reflex när jag gått på promenad. Men det är nog dags nu...kanske pannlampan också 😃
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar